Allra först skulle man kunna säga att Guds ord, Guds tal, aldrig har tagits upp eller kan tas upp av aldrig så fint konstruerade instrument. Ingen skrift kan heller härledas till Guds direkta skrivande. En gång nämns i Bibeln att Gud skrev. Han skrev de grundläggande buden för en fungerande människogemenskap, 2Mos.31: 18. Det som står här skall nog endast förstås som den kraftigast möjliga betoning av att Gud är den direkta källan till dessa bud.
Ser man till avsändaren av ett tänkbart gudomligt budskap, Gud, är Han ju själv utanför det mätbaras område. Gud är ande, Joh. 4:24.
Om vi för ett ögonblick tänker på det fysiska universum, vet vi, att det är oerhört sinnrikt och komplicerat uppbyggt. Utåt mot rymden, inåt mot molekyler och atomer öppnar sig hemlighetsfulla världar som är föremål för ivrig vetenskaplig forskning. De flesta godtar fysikens världsbild som sann verklighet.
De flesta, för att inte säga alla, erkänner också en psykisk verklikhet, ett själsligt universum. Alla vet exempelvis, att människor kan känna oro, ha bekymmer, vara förälskade, drabbas av sorg osv. Alla dessa vet, med lite eftertanke, att de här upplevelserna, de här känslorna tillhör det omätbaras och ovägbaras område. Men ingen betvivlar fördenskull att människor sörjer, och att sorg kan kommuniceras från den ena människan till den andra, och från ett årtusende till ett annat. Vi kan läsa en flertusenårig berättelse om kärlek och sorg och känna oss starkt berörda. Vi har förstått berättelsen.
Lika visst som det existerar både en fysisk och psykisk verklighet, lika visst existerar en andlig. Både människans historia och nuvarande liv vittnar om detta. Jag tänker på människors skiftande andliga erfarenheter under årtusenden och i nutid. Och ser vi till Bibeln (och det är ju Bibelns ord som intresserar oss just nu) är den full av vittnesbörd, av olika människor, från olika tider, om en sådan verklikhet, vittnesbörd om en skapande, älskande och talande Gud, Jer. 10:10-16, Jes. 63:8, 9, Joh. 3:16.
Man kan gå vidare med att säga, att när det gäller den kristna tron, vilar den på förtroendet för Jesus Kristus som ett sannfärdigt vittne om Gud och Hans ord, Upp. 3:14. Och Nya Testamentets evangelier ger oss Jesu vittnesbörd om Gud. De säger oss att Jesus genom sitt liv, sin död och uppståndelse har lämnat övertygande vittnesbörd om en skapande, älskande och talande Gud, Matt. 19:4-6, Luk. 15:11-24, Joh. 16:27 a Joh. 17:8, Joh. 1:18.
Och betraktar man den tanken, att Gud har skapat människan med hennes förmåga till tänkande och verbal kommunikation med sina likar, vore det främmande och besynnerligt om Han inte själv kunde tala. Jämför med tankegången i Psalm 94:9: ”Skulle han som gett er öron inte höra, han som skapat ögat inte se?” Bibelns Gud talar verkligen. Det finns inte heller något logiskt skäl för tron att det Gud talat inte skulle vara sant.
Sammanfattningsvis: Det finns en Gud, och Gud har talat, talat genom sina sändebud, genom sin Son, genom det skapade verket. Det Gud har sagt är trovärdigt och tillförlitligt. Avgörande är att Jesus Kristus, Guds Son bekräftade, att det Gud sagt är att lita på, är sanning.
|